Under en helt vanlig dag interagerar många av oss med en uppsjö pekskärmar av olika storlek och konstruktion. Det gäller allt ifrån surfplattor till smarta telefoner, menyer på restauranger eller vid biljettköp. Oavsett när och hur vi använder dessa, kan man utgå ifrån de fungerar på ungefär samma sätt. Det är dock inte riktigt så enkelt. Genom åren har det kommit en rad olika sorters pekskärmar vilka lämpar sig olika bra. Det hela beror på när och hur de kommer att användas. Industrin för pekskärmar har blivit allt större och det är inte ovanligt att man förväntar sig att diverse skärmar går att trycka på för interaktion. För bara några år sedan var det tvärtom och en pekskärm var någonting ytterst innovativt.
Vilken sorts pekskärmar?
Det som är gemensamt för alla pekskärmar är att man inte behöver vare sig knappar eller redskap för att kunna interagera. Man trycker på samma sätt som med en pekare på datorn, med den skillnaden att man istället använder fingret. Analoga resistiva pekskärmar består av en glasskiva samt två lager transparent film. Insidan av dessa filmlager har täckts med ett tunt metallager. När man trycker på pekskärmen pressar fingret samman dessa båda transparenta filmer vilket gör att metallagren får kontakt och leder ström. På så vis kan datorn förstå var man tryckt och vad som skall bli effekten av detta. Denna sorts pekskärmar kan man trycka på med i princip vad som helst. Orsaken är att strömmen inte går genom objektet som används utan direkt i skärmen.
Ett alternativ till dessa är kapacitiva pekskärmar, vilket är det vanligaste att använda sig av i telefoner. Tekniken utgår ifrån att kroppen kan hålla en viss laddning vilken känns av. Detta är en av orsakerna till att man inte kan använda vad som helst för att trycka på en smart telefon. Det behöver vara någonting som kan hålla en laddning. Använder man en sådan pekskärm kan man också trycka på flera punkter samtidigt. Detta är en förutsättning för många appar till dagens utrustning inom datorer och telefoni.